Att stoppa klimatförändringarna är vår plikt, inte en affärsmöjlighet

Vi har knappt hunnit läsa klart IPCC rapportens andra del och alla kommentarer kring den, innan del III hinner komma. Trots detaljrikedomen i de båda rapporterna så innehåller de inga större överraskningar. Utsläppen av växthusgaser fortsatter att öka, temperaturen stiger och det har stora konsekvenser för människor och miljö. Och det är i den osäkra tillgången på vatten som klimatförändringen kommer ha sin största påverkan på människan.

Som Anna Forslund skriver är det många gånger frustrerande hur långsamt klimatförhandlingarna går framåt, samtidigt som det inte går att förneka att de är viktiga. Det finns så lite framsteg i minskningen av klimatutsläpp att en stor mängd arbete och resurser nu måste läggas på att anpassa vårt samhälle till klimatförändringarna och att minska de negativa konsekvenserna. Det är tyvärr för sent att bara satsa på att minska växthusgasutsläppen. Det gäller nu att hjälpa dem som är mest utsatta och har sämst förutsättningar att klara av klimatförändringarna.

Även om IPCC fortfarande verkar skeptisk och kritisk, så är det värt att notera att rapporten för första gången även tar upp idéer som tidigare avfärdats som galna: åtgärder och tekniker som är omstridda bland forskare som syftar till att i stor skala förändra jordens klimatsystem, s.k. ”geoengineering”. Protagonisterna för geoengineering vill påverka klimatsystemet ännu mer med tekniker som kan få oanade konsekvenser – i stället för att minska människans påverkan på klimatet. Så det måste anses som oroväckande att IPCC ändå tycker det är värt att nämna.

En stor del av klimat- och miljödebatten handlar om näringslivets roll, hållbara investeringar och den ekonomiska risk som är kopplad till klimatförändringarna. Ofta finns exempel på hur företag reagerar snabbare på nya utmaningar än regeringar, framförallt när det finns chanser att vinna marknadsandelar eller affärsmöjligheter. Men om IPCC nu visar oss hur växthusgasutsläppen stiger och stiger, verkar det ju som risken för företag ändå bedöms alldeles för lågt, särskilt på långt sikt

Så kanske måste vi tänka om och ta allt från början. Syftet med att minska klimatpåverkan är inte att främja privatekonomin. I grunden är det en fråga om moral, omtanke och hänsyn till nutidens fattigaste och mest utsatta; till kommande generationer; till deras livskvalitet och utvecklingsmöjligheter. I en artikel i Svenska Dagbladet argumenterar fil dr Billy Larsson för att ”ett etiskt förhållningssätt till klimatfrågan skulle tydliggöra graden av hänsyn till kommande generationer inom politiken”.

I klimatdebatten måste det vara tillåtet att prata om moral och rättvisa. En hälsosam miljö med fungerande ekosystem och säkrad tillgång till rent vatten är en mänsklig rättighet. Att uppnå det kan innebära en affärsmöjlighet för företag samtidigt som det gynnar alla inblandade. Men i de fall ekonomiska incitament inte finns, måste frivilliga åtgärder, åtagande, reglering och prissättning diskuteras.

Ett av de centrala budskapen i IPCC-rapporten är att osäkerhet och risker kommer bli större. Vi står inför en framtid där vi måste vara förberedda på att hantera ovisshet. Men ingen gillar risker och osäkerhet. Så argumentet måste vara, att vi fortfarande har möjlighet att begränsa klimatförändringarna och bidra till en hållbar framtid.

I höst kommer IPCC:s syntesrapport och det kommer att bli spännande att se hur frågan om utsläppsminskning kan vävas samman med den om klimatanpassning. Det är viktigt att vi pratar öppet om den framtid vi står inför, och vilka konsekvenser det medför om vi fortsätter i samma bana som förut. En ansvarsfull klimatpolitik som bygger på olika aktörers drivkraft och intressen kommer att vara central för att skapa ett förtroende och en gemensam bas där det inte längre ses som naivt utan realistiskt att prata om moral, omtanke och hänsyn till framtida generationer.