Blogg: Läkemedelsrester i vattnet – Var står vi, vart går vi?

Mycket har hänt sedan klustergruppen om vatten och läkemedel publicerade sina rekommendationer på en internationell konferens i våras. Den 30 september tog vi tillfället i akt att ge en överblick av pågående processer. Det är spännande att se klustergruppens kärnfrågor – länken mellan tillverkning och upphandlingskrav – som just det området där det händer mest.

Reningsteknik fortsätter vara ett stort arbetsområde där pågående forskningsprojekt kompletteras med ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket och en aktuell kunskapssammanställning från Svenskt Vatten Utveckling. Vi kan dock konstatera att tekniken i princip finns, men att uppskalningen kräver investeringar och energi, vilket betyder att vi måste lösa så mycket av problemet som möjligt uppströms, innan föroreningar hamnar i reningsverken. Och det behövs tydliga prioriteringsverktyg (höga halter, känslig recipient, dricksvattenrelevans etc.) för att identifiera de anläggningar som är i största behov av avancerad reningsteknik.

Att mäta halterna av läkemedelsrester i miljön, vilket är relevant både för just denna prioritering och för att mäta åtgärdernas effekt, verkar däremot fortfarande en svår fråga. I ett antal reningsverk mäts läkemedelshalterna i utgående vattnet. En bra början. Men systematiseringen av miljöövervakningen som klustergruppen föreslog, och användningen av substanslistan som har utvecklats inom den Nationella Läkemedelsstrategin verkar inte ha kommit längre. Eller om det finns framsteg, så har de inte kommunicerats tydligt.

Ett intressant område är de åtgärder som ligger längst uppströms: Varför använder vårt samhälle så mycket läkemedel? Vilka alternativ finns? En rad förslag finns, från att hantera punktkällor för vissa läkemedel som antibiotika och cytostatika och receptbelägga läkemedel av miljöskäl till att ordinera fysisk aktivitet på recept. Men det är en djupgående hälsopolitisk debatt som krävs för detta. SIWI söker politisk dialog och även finansiering för att vidareutveckla de här uppströmsåtgärderna i projekt, men än så länge verkar det här ett okänt territorium som kräver helt nya nätverk och aktörer.

Inom hållbar offentlig upphandling och miljöriskbedömning finns däremot en viss rörelse i formella arbetsprocesser: Upphandlingsmyndigheten har sammankallat en expertgrupp som ska utveckla förslag på hållbarhetskriterier för offentlig upphandling av läkemedel. De rekommendationer som har föreslagits från det tidigare miljöstyrningsrådet måste konkretiseras och omarbetas. Ofta hänvisas till att offentlig upphandling ”bara” står för drygt 20 % av läkemedelsförsäljningen i Sverige. Men om en femtedel av marknaden börjar vässa sina krav, då kommer det att få påverkan. Konsten kommer att ligga i hur kraven följas upp. När landstingen inte har tillgång till relevant information och saknar resurser för att fördjupa uppföljningsarbetet, då blir åtgärder tandlösa.

Därför är det viktigt att se upphandlingsspåret i relation till uppdraget som LIF (de forskande läkemedelsföretagen) har fått inom Nationella Läkemedelsstrategin: en modell för miljöriskbedömningar som utvecklades för ett antal år sedan ska nu testas för den receptfria marknaden. Patienter som köper receptfria läkemedel men som vill säkerställa att miljöhänsyn tagits i produktionen står i inför samma dilemma som upphandlare och apotek som vill marknadsföra sig med en miljöprofil: Hur kan vi jämföra liknande preparat med samma aktiva ämnen ur miljöperspektiv? Att tillverkarna inte har ett större intresse av att redovisa miljöinformation på sina produkter visar att det finns mycket arbete kvar att göra: Bara två tillverkare har velat att delta – med två helt olika produkter. Detta försvårar jämförbarheten och underlaget är för tunt för att kunna dra några slutsatser. Fler tillverkare måste engageras och studier ske på en specifik produktgrupp för att resultaten ska bli användbara.

Det finns många utmaningar kvar innan vi kan se en minskning av läkemedelsrester i våra vatten. Svenska hälsosystemet sparar miljardbelopp på att exportera miljörisker till tillverkningsländerna, medan det finns en dokumenterad förändringsvilja hos de andra två stora marknadsaktörerna: apoteken och upphandlare. Både vill veta hur och var läkemedel tillverkas – men så länge informationen om leverantörskedjan inte är tillgänglig (d.v.s. sekretessbelagd), så är möjligheterna att ställa meningsfulla krav mycket begränsade. Därför är det viktigt att alla drar åt samma håll i vilka krav som ställs. Detta skulle också öka resurseffektiviteten i uppföljningen.

Swedish Water House på SIWI kommer att engagera sig i den här frågan och föreslår att använda erfarenheten från textilsektorn (se STWI-projektet) för att arbeta med läkemedlens leverantörskedja. När vi pratar resurseffektivitet, kanske intresset är större än för miljökrav.

Länkar:

• Till seminarieprogrammet: https://swedishwaterhouse.se/sv/evenemang/lakemedelsrester-i-vattnet-var-star-vi-vart-gar-vi/
• Klustergruppens slutrapport: https://siwi.org/publications/water-and-pharmaceuticals-a-shared-responsibility/
• Klustergruppens policy brief: https://siwi.org/publications/water-and-pharmaceuticals-a-shared-responsibility-2/
• Dokumentation av läkemedelskonferensen april 2016: http://www.svensktvatten.se/utbildning/konferenser-och-seminarier/svenskt-vatten/svenskt-vatten-utveckling/
• STWI: http://stwi.se/