FNs Vattendragskonvention – ett verktyg för en effektivare vattenförvaltning?

Efter många års ansträngningar för att påskynda ratificeringsprocessen trädde FNs vattendragskonvention äntligen i kraft tidigare i år då Vietnam som det 35: e landet skrev under konventionen. Varför tog det så lång tid och vad händer nu? Kommer vi se en mer effektiv vattenresurshantering som följd?

För att försöka svara på dessa frågor anordnade vi ett seminarium tillsammans med WWF Sverige vilka länge kämpat för att konventionen ska träda i kraft. Lesha Witmer, senior rådgivare på WWF International, förklarade att 9 av 10 gånger då konventionen diskuteras med länder ställs frågan ”om vi skriver under, vad innebär det för vattenkraften?”. Det finns en rädsla att konventionen begränsa möjligheter att utveckla vattenkraften.

En annan förklaring till varför processen tagit så lång tid är att förhandlingarna ofta sker under ett departement medan implementeringen ska ske under ett annat. Regeringsbyten har heller inte förenklat. Vidare har Europa ofta tagit en drivande roll i internationella förhandlingar men när det gällde lagstiftning kring gränsöverskridande vattendrag hade man redan en lösning, UNECE:s vattenkonvention och Ramdirektivet för vatten. På så sätt förlorades en pådrivande aktör som hade kunnat påskynda förhandlingarna.

Internationella avtal främjar en ett gemensamt språk vilket är viktigt för att skapa en gemensam förståelse bland aktörer. FNs vattendragskonvention bidrar inte bara till en bättre vattenhantering utan även till att uppnå milleniemålen. Om det inte finns vatten, är varje investering bortkastad. Konventionen kan även hjälpa till att möta flera av de klimatanpassningsmål som satts under klimatkonventionen.

Men behövs det verkligen fler lagar? Ja, enligt Lesha behövs det. Även i de flodområden där det redan finns avtal kan konventionen spela en viktig roll i att utveckla/uppdatera innehållet. En annan anledning till att konventionen behövs är att den kan hjälpa att göra andra ramverk starkare.

Vattenkonventionen i kombination med exempelvis Konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Espokonventionen) och Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) stärker varandra och skapar ett effektivt ramverk för vattenhantering.

Konventionen är med andra ord ett effektivt verktyg som kan främja god vattenförvaltning. Vad kan då Sverige göra för att fler länder ska skriva under och för att underlätta implementering? Sverige kan exempelvis integrera konventionen i befintligt stöd till gränsöverskridande vattenförvaltning, stödja organisationer som bedriver påverkansarbete samt bedriva eget påverkansarbete i EU och FN.

Ana Gren från Sida som även deltog på seminariet menade att Sida genom sitt stöd till organisationer som SIWI och GWP främjar anslutning till och implementering av konventionen. Hon menade dock att länderna själva måste be om denna typ av stöd, för att undvika toppstyrning.