Halvlek i livsmedelsprojektet

Nyss hemkommen från Kambodja och omtumlad av alla intryck. Ett land sargat av krig och konflikt, med utbredd fattigdom och stora vattenutmaningar. En knapp månad efter att jag kommit hem från Sydafrika, den första pilotstudien av fyra som görs inom ramen för det livsmedelsprojekt som Swedish Water House driver under 2017, var det dags att packa väskan igen. Denna gång för att besöka småskaliga risbönder i Kambodja. Syftet? Att utvärdera hur svenska företags hållbarhetskrav och standarder uppfattas av producenter och i vilken utsträckning de kan bidra till bättre vattenhantering och minimera vattenrisker så som torka, översvämningar och föroreningar.

När jag steg av planet möttes jag av en hetta som jag inte var förberedd på. 35 grader varmt och fuktigt. Svetten rann nerför ryggen. Efter en natts övernattning i Phnom Penh körde vi till KampongChhang provinsen, ca 2 timmars bilfärd från norrut. Genom fönsterrutan kunde jag skymta flera risfält. De flesta gula med kvarlämnande skörderester. Då och då passerade vi dock ett grönt fält, med växande risplantor. Det var såhär de bevattnade fälten såg ut tänkte jag. Innan min avresa hade jag läst att knappt 25 % av Kambodjas risodlingar är bevattnade med konstbevattning. Resten är helt beroende av regnvatten.

Typiskt hus i kambodja — Typiskt hus i Kambodja.

Under våra dagar i fält besökte vi två jordbrukskooperativ som odlade ekologiskt ris. Tidigt i samtalen kom avsaknaden av konstbevattning upp. ”Vattnet räcker nätt och jämt till en skörd” sa bönderna. När monsunregnen faller i april/maj fylls vattendragen och små dammar som används för att lagra regnvatten på, men vattnet räcker inte för hela torrperioden. Riset odlas på sandjordar som snabbt dräneras på vatten, och trots att kompost användes var jorden fattig på organiskt material, med låg markfuktighet som följd. Bönderna klagade på den dåliga lönsamheten. Priset på ris har sjunkit de senaste åren medan oljepriset stigit vilket gör det svårt att få lönsamhet i produktionen. I Kambodja har textilindustrin expanderat och allt fler lämnar jordbruket för att ta anställning i fabrikerna. De som lämnas kvar i jordbruket är den äldre generationen. Textilindustrin konkurrerar inte enbart om arbetskraft utan förorenar också det vatten som bönderna är i så desperat behov av. Bönderna har även bevittnat en ökad avskogning i området vilket gjort klimatet varmare och torrare.

Nästa år är det val i Kambodja. Tydligt är att landet är i behov av investeringar, inte minst inom jordbrukssektorn. Jag frågade bönderna vad de önskade sig av regeringen, och de svarade fler brunnar, dammar och introduktion av nya jordbruksmetoder anpassade till det förändrade klimatet. Förhoppningarna att detta skulle hända var dock inte särskilt höga. Dagen innan vi åkte hem hade vi en utbildning med bönderna där vi gav rekommendationer hur de kan få vattnet att räcka längre genom att exempelvis plantera träd för minskad avdunstning, förbättra kompostens kvalité och därmed jordens vattenhållande förmåga, och täcka dambottnarna med plast för att undvika att vattnet urlakas. För större investeringar så som utbyggnad av vatteninfrastruktur krävs dock stöd av regeringen. Att möta klimatförändringarna kräver en nationell handlingsplan som tar hänsyn till småskaliga böndernas utmaningar och ökar deras resiliens. Kraftfulla åtgärder kan inte vänta till efter valet.