Indonesiskt-svenskt samarbete för uthålligt skogsbruk och minskade växthusgasutsläpp

Indonesiens skogar brinner. Trots att Indonesiens premiärminister har satt upp ambitiösa mål för minskad avskogning och skogsbränder brinner stora skogsområden varje år, främst som en konsekvens av småbönders och skogsbolags markberedning. I den torra sekundärskogen är det svårt att kontrollera bränderna – de är svårstoppade när de tar fart, och förutom förlust av nyanlagda träd- eller fruktodlingar så frigörs mer än 2 miljarder ton koldioxid årligen. Det gör Indonesien till en av världens tre största utsläppare av koldioxid.

Större delen av Indonesiens yta är skogsmark av olika slag. En liten del är fortfarande orörd regnskog med ofantlig artrikedom. Den fuktiga regnskogen brinner sällan men större delen av de ursprungliga skogarna är nedhuggna, och i olika grad återbeskogade. Allra svårast är återbeskogning av vidsträckta torvmarker på Borneo. Dessa områden har tappat sin naturliga vattendynamik – ofta är de dikade och därmed ännu torrare – och brinner lätt. Den torra torven släpper koldioxid när den bryts ned. Att återbeskoga marken och förhindra skogsbränder är en prioriterad uppgift för den nyinstallerade nationella REDD+ myndigheten (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation). I huvudkontoret i Jakarta övervakas 24-7 skogsbrändernas framfart med hjälp av satelliter och 12 bildskärmar. Vid vårt möte i slutet av juni pågick 29 skogsbränder på olika öar. Skogsbränder som ödelägger odlingar, riskerar människoliv, förhindrar flygtrafik och starkt bidrar till växthuseffekten. Det var ändå inte en speciellt eldfängd period.

Swedish Water House har under ett par år faciliterat möten och diskussioner mellan Svenska och Indonesiska parter, för att utveckla samarbetsprojet som kan bidra till minskade växthusutsläpp från Indonesiens skogar. Arbetet resulterade tidigare i år i att Sveriges Lantbruksuniversitet, Bandungs Tekniska Institut (Java), Skogsstyrelsen, Tornedalens Folkhögskola samt Guvernören i Centrala Kalimantan (Borneo) skrev under en unik avsiktsförklaring om att tillsammans utveckla projekt som kan bidra till ett uthålligt skogsbruk i Indonesien, öka lokalbefolkningens kapacitet att sköta och tjäna pengar på sina skogar och ett vetenskapligt utbyte om institutionella förutsättningar för uthålligt skogsbruk. Allt med den långsiktiga målsättningen att minska växthusutsläppen från Indonesien. Veckan efter midsommar i år träffades partnerna, först i Jakarta och sen på Borneo, för att initiera planering av aktiviteter och projekt. Under fyra dagars diskuterade vi rimliga förväntningar på resultat och aktiviteter med varandra, med byalag på Borneo, med företrädare för ursprungsbefolkningar och naturvårdsorganisationer samt med ansvariga nationella, regionala och lokala myndigheter.

Resultatet blev en aktionsplan med aktiviteter på kort och lång sikt. Aktiviteter på kort sikt handlar främst om kunskapsutbyte och praktikplatser vid Skogsstyrelsen och Tornedalens Folkhögskola, samt utbyte av Magisterelever och handledare vid SLU och olika Indonesiska universitet. På längre sikt söker parterna gemensamt finansiering för mer omfattande utbildnings och rådgivningsprogram för att öka kapaciteten både hos lokalbefolkning och myndigheter att förvalta skogen uthålligt, till nytta för klimat, biologisk mångfald, vattendynamik och inte minst människors i skogens närhet. När skogen bidrar till människors försörjning och livskvalitet ökar motivationen att ta hand om den så att dess olika värden bevaras. Det är så Sveriges skogar har utvecklats från total utarmning i början på 1800-talet till dagens på många sätt uthålliga skogsbruk. Det har varit en lång resa – en resa som fortfarande pågår. Förhoppningsvis kan samarbetet mellan Sverige och Indonesien så snabbväxande frön till en motsvarande resa i Indonesien – till nytta för människor och skogar och vårt globala klimat.