Klimatförändringar är vattenförändringar

Igår fattade Svenska Regeringen beslut om en extrasatsning av 100 miljoner kronor som enligt biståndsminister Isabella Lövin ska gå till de områden vid Afrikas horn som drabbas hårdast av den ihärdiga torkan och där 20 miljoner människor är akut hotade av svält.

Med all rätt, påpekar ministern också sambandet mellan torkan och konflikter i regionen: Kopplingen mellan klimatförändringarna och vattenbrist som hot inte bara för utvecklingsländer har uppnått en ny dimension som världssamfundet inte hunnit anpassa sig till. Och detta leder till att den här typen av humanitära spontansatsningar blir ännu mer av ett akut plåster, en värktablett. Viktigt som det är att andra länder bidrar på samma sätt, så är hela situationen också ett varningstecken att prioriteringar måste ändras, att decennier i biståndsfinansiering har misslyckats med konfliktförebyggande i koppling till vad som länge ansågs som rena miljöområden.

“Världssamfundet måste lägga mycket mer resurser på att förebygga konflikter och kriser. Vi måste också bli bättre på att analysera hur effekterna av klimatförändringarna drabbar redan hårt utsatta grupper och länder. Dagens katastrofala situation är ett tecken på att vi misslyckats med detta. Hela 80 procent av de humanitära behoven finns i konfliktdrabbade områden”, säger Isabella Lövin.

Men finns verktygen till hands för att systematiskt och långsiktigt förbättra situationen? Att begränsa klimatförändringarna så långt det går är en självklarhet – men gör vi tillräckligt för att ens nå Parisavtalet? Och även om vi gör det, så måste vi parera de förändringar som världssamfundet bestämde sig för att inte förhindra. Det kräver institutionell kapacitet och kompetens i de drabbade områdena, och det kräver att tänka i nya banor som ibland faktiskt kan vara gamla beprövade.  Genom bättre insamling av regnvatten och infiltration i marken har Stockholm Water Prize pristagaren (2015) Rajendra Singh, lyckats återställa vattenflöden i flera stora floder i Indien och förbättra befolkningens tillgång till vatten.

På samma sätt föreslår Professor Malin Falkenmark på SIWI, tillsammans med Torgny Holmgren (SIWI), Johan Rockström (SRC), Johan Kuylenstierna (SEI) m.fl. en afrikansk vattenrevolution genom att fokusera på regnvattnet som resurs. Budskapet är tydligt: Det kommer inte vara möjligt att uppnå de globala hållbarhetsmålen i Afrika utan en vattenrevolution som stärker befolkningens motståndskraft mot klimatförändringar och politisk oro. Inte för vattnets skull, utan för att det är en förutsättning för att bekämpa hunger.

Isabella Lövin klargör i DN att säkerhetsrådet borde ta tydlig ställning i hur konflikter, klimatförändringar och vatten hänger ihop. Men det behövs också stöd och incitament för de ofta lågteknologiska lösningarna, kunskapsspridning och säkerställande av ett minimum av förvaltning och infrastruktur.

Vatten måste bokstavligen sippra igenom alla politiska nivåer och hierarkier, från FNs säkerhetsråd till den lokala bonden – och omvänt! Och kanske Sverige kan lära sig lite av de torra regionerna, i en tid där även vi måste hantera torka och historiskt låga grundvattennivåer.

Regeringens meddelande om ökad satsning:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/05/regeringen-ger-100-miljoner-extra-for-att-mota-de-rekordstora-humanitara-behoven/

Artikel om satsningen i Dagens Nyheter:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/sverige-satsar-100-miljoner-extra-for-att-hjalpa-torkans-offer/

Call for an African Water Revolution:
https://siwi.org/latest/call-african-water-revolution/